Brevet med stort B

 In Författarskola

foljebrev

Tills frågor dyker upp skriver jag om vad jag vill i min lilla författarskola. Blandar självsvådligt mellan skrivtips och det rent förlagsrelaterade. Som Brevet med stort B: Följebrevet. Det där brevet som ska få förlaget att vilja läsa. Jag har dels skrivit ett antal såna själv, men sitter också på andra sidan.

Jag hör till dem som förordar korta följebrev. De långa tenderar att handla alltför mycket om ointressanta och irrelevanta saker. Mina har nog inte varit mer än en halv A4, och jag tycker att upp till det dubbla kan vara okej, men sällan mer.

Det du bör vilja förmedla med brevet är detta: jag är en person som har koll, både på mig själv och det jag skriver. Någon mening om vem du är, och så något om manuset som placerar in det genremässigt och tematiskt, gärna gjort som en intresseväckande ingång till det – men har du inget vettigt att säga här så är det faktiskt bättre att låta bli, eller hålla det kort och faktabaserat, typ: en roman som utspelar sig i Malmö och har en huvudperson som drömmer om att bli författare. En så enkel beskrivning säger en hel del. Dessutom: om du har erfarenhet från exempelvis skrivarskolor, eller kanske har publicerat några dikter eller en novell i en tidskrift så är det bra att skriva det. Det förmedlar en seriositet vad gäller viljan att bli författare. Och läs för guds skull igenom följebrevet flera gånger, så det inte kryllar av korrfel.

Att försöka ”sticka ut” som det brukar heta kan slå så fel att det är bättre att låta bli. Rosa brevpapper och parfymerade följebrev är INTE att rekommendera. Att vara rolig kan ju vara vettigt om det är ett humoristiskt manus du har skrivit, men knappast annars. Med tanke på hur många följebrev faktiskt ser ut sticker du snarare ut genom att vara koncis och proffsig i tonen.

Av någon anledning känns det enklare att definiera vad du helst ska undvika att skriva, så här kommer några inten också – kopplade till det här med ointressant och irrelevant:

Skriv inte ut att manuset får tala för sig själv, det är så uppenbart att det inte behöver sägas – om du inte klarar att få ihop en endaste mening om själva manuset så nöj dig med kontaktuppgifter. Eller kanske hellre: fundera på om du verkligen är lämpad för det här med att skriva.

Följebrevet ska inte vara en regelrätt CV. Utbildning är intressant bara om den är kopplad till böcker på något sätt. Detsamma gäller fritidsintressen.

Hänvisa inte till någon som har läst manuset som säger att det är bra. Det hjälper inte ens om denna någon är nobelpristagare i litteratur. Det säger absolut ingenting om manusets kvalitet, och det vet den som läser följebrevet av ren erfarenhet. Har någon läst ditt manus som kompis eller som gentjänst – till exempel för att få gräsmattan klippt – så är denna någon inte i närheten av tillräckligt kritisk.

Undvik långa utläggningar om vad manuset är för något, och framför allt ska det inte vara alltför teoretiskt. Det du vill är att väcka intresse, inte få förlaget att gäspa. En risk är också att du säger något som du sedan inte levererar. Att en tematik diskuteras, som inte ens är synlig i manuset. Det enda du signalerar då är just att du inte har koll.

Ställ inte krav på förlaget. Till exempel att erbjudandet om publicering förfaller inom fyra veckor om inte förlaget svarar. Följebrevet är inte rätt forum att göra det, det första du vill ge är inte intryck av att vara en jobbig typ – dessutom visar du inte direkt förståelse för hur manushanteringen går till. Självklart ska du kräva svar av förlaget inom rimlig tid, men gör det efteråt när manus och följebrev är inskickade. Många förlag uppger tre månader som en normal väntan på svar, och efter fyra månader är det då absolut okej att skicka iväg ett mejl och stöta på.

Att du skickar till flera förlag tycker jag egentligen inte att du behöver skriva. Det gör varken till eller från. Förlagen förutsätter att manuset skickas till flera samtidigt.

Slutligen: ring inte och försök kränga din idé, varken innan eller efter manus och följebrev är inskickade. Det enda stackaren som råkar svara vill göra är att avsluta och återgå till jobbet. Vad någon häver ur sig på telefon om en idé säger inget om hur den är på papper.

Hur följebrevet än ser ut så är det allra viktigaste ändå manuset. Poängen med följebrevet är att skapa en presentation av manuset som gör att mottagaren öppnar det med känslan av att det här skulle kunna vara något, inte tvärtom. För att därigenom öka chansen att få manuset utlagt på en så kallad lektörsläsning. Men mer om det en annan gång.

Fotograf: Jackie Meredith

Recent Posts

Leave a Comment