Ett upplopp i Skärholmen

 In Förorten, Helena Mobacke

Skärholmen

Min mamma och hennes familj flyttade in i ett av höghusen i Skärholmen när miljonprogrammet där var nytt. Mina första intryck av Skärholmen lever kvar. Det var spännande, något helt annat än villan i förorten till Kalmar. Utsikten från sjunde våningen, torget med alla människor, språken, utflykterna vi gjorde, i området och in till stan …Nu ska jag låta den tredje boken om Helena Mobacke utspela sig framför allt i Skärholmen. Och vad gör jag: hittar på ett upplopp ungefär som det som hände i Husby.

Det ger mig ångest. Jag vill ju inte säga att Skärholmen är dåligt. För jag gillar fortfarande Skärholmen. Snarare att det är en bra plats med vissa problem. Stockholm är en segregerad stad och det är det jag hatar. Att det har blivit så stigmatiserande att bo på platser som Skärholmen. Jag vet, för jag har bott i Rågsved också. Har hört taxichauffören slänga ur sig kommentaren om lilla Somalien. Undran i ögonen: Hur kan ni bo där?

Segregationen handlar inte främst om rasism för mig, utan om klass. Visst är rasism en stor del av problemet. Att samhället gör det svårare att hitta bostad och jobb för människor som ser ut på ett visst sätt – tvingar in dem i ett underläge som det blir allt svårare att ta sig ur, men det är ett underläge de delar med en mängd andra människor. Arbetslösheten är högre i dessa områden. Hopplösheten större. Det är detta och inget annat som leder till problem. Till missbruk, till rastlösa ungdomar, till våld … Och det största sveket: en sämre skola.

Det jag vill är att förorten kontra innerstan ska få handla om val och inget annat. Hur man vill bo. I lägenhet eller i hus. Stimmigt eller lugnt. Krogar och nattliv i närområdet, eller natur. Jag bor i Hammarby sjöstad nu, den förort som poeten Jenny Wrangborg kallar för den mest segregerade. Och som vanligt värjer jag mig. Vill inte definieras av platsen där jag råkar bo. Jag är inte ett dugg annorlunda nu mot för det dryga år sedan då jag flyttade.

Jag trycker undan ångesten och sliter vidare med boken. Hoppas att jag trots ämnet på något sätt ska göra Skärholmen rättvisa, för ämnet är för viktigt för att lägga åt sidan.

Fotograf: Daniel Mott

Recent Posts

Leave a Comment