Helena Mobacke

När serien om Helena Mobacke inleds med Döden tänkte jag mig så är hon 44 år och börjar ett nytt jobb som kommissarie vid Söderortspolisen. Hon har varit sjukskriven i ett år eftersom hennes nioårige son Anton mördades av en gärningsman hon jagade. Förlusten förstörde även hennes äktenskap. 

En del av tanken bakom serien är att skildra en sorgeprocess och sträcka ut den över flera böcker. Att teckna en människa som förlorat allt och kämpar med att pussla ihop sig själv igen. Till en början handlar den där kampen bara att hålla ihop, men så småningom försöker hon hitta fram till en tillvaro som fungerar mer än hjälpligt.

Att placera serien i Stockholms södra förorter var ett självklart val, eftersom det mest är där jag har bott. Dessutom är jag intresserad av förorten som plats och fenomen. Min mamma och hennes familj flyttade in i miljonprogramshusen i Skärholmen när de var nybyggda och blev kvar. Vi åkte dit och hälsade på varje år, och för mig var Skärholmen spännande. Blicken nu är delvis en annan än den var då. Stockholm är en segregerad stad och den sociala utsattheten är större i de södra förorterna än i innerstan. Men jag vänder mig verkligen mot bilden av förorten som något i sig problematiskt och farligt. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att bo och leva i en förort och de flesta som lever här har inte större bekymmer än vad de ska äta till middag och i vilken skola barnen ska gå. Dessutom tycker jag inte att människor ska begränsas till var de råkar bo.

Utgivna titlar hittills i serien:

Döden tänkte jag mig så

Vänd om och var stilla