Sorgen bakom Helena Mobacke

 In Helena Mobacke

Min pappa dog väldigt plötsligt i hjärtinfarkt strax innan han skulle fylla 46. Jag var 23 då och råkade vara i Kalmar, på väg mellan ett utbytesår i Kanada och universitetsstudier i Stockholm. Mina tre yngre syskon bodde fortfarande hemma, en syster på 20 och två bröder på 13 och 14. Den äldre systern befann sig utomlands. Jag minns mycket där omkring. Hur han såg ut när han satt i soffan kvällen innan och tittade upp när jag kom ner från övervåningen. Avslappnad, ena armen över soffryggen, ett vinglas i handen. Mitt i natten vaknade jag av att ambulanspersonalen var där. Då hade min mamma själv försökt återuppliva honom. Jag minns samtalet som kom, hur han inte hade gått att rädda. De sa senare att det förmodligen inte hade gått ens om han befunnit sig på sjukhus.

Att någon så viktig finns och sedan plötsligt inte. Insikten att vad som helst kan hända precis när som helst. Det skapade en väldig rädsla och osäkerhet hos mig. Jag trodde att jag hade kommit över den, men den kom tillbaka igen när jag fick mitt första barn för snart sex år sedan.

När jag började på serien om Helena Mobacke var det den rädslan jag ville bearbeta. Hon har förlorat sitt barn, för mig det absolut värsta som kan inträffa. Jag ville utforska vad som händer inom en människa som skakas så i grunden. Allt det hon var är förstört och hon måste försöka bygga upp sig själv igen. Hitta fram till en tillvaro som fungerar. Jag ville sträcka ut den processen över fyra böcker. I den första boken, Döden tänkte jag mig så, är sorgen fortfarande ny och rå trots att det har gått ett år. Helena hänger knappt ihop. I den andra boken, Vänd om och var stilla, fungerar jobbet och vardagen bättre men Helena är betydligt argare. Förbannad rent ut sagt. Mantrat som flera gånger far genom henne: Det var inte så här det skulle bli. Hennes mentala status i del tre och fyra känns för tidigt att avslöja.

Fotograf: Veronica Olivotto

Recent Posts

Leave a Comment